Den här låten vilar i det rum som öppnar sig när det yttre bruset faller undan. Den speglar det stilla ögonblicket då något får släppas taget om, när välbekanta intryck löses upp och en tyst öppenhet börjar ta form. I den stillheten finns inget att hålla fast vid, bara en mjuk närvaro som varsamt bjuder dig inåt.

Till en början kan tystnaden kännas ovan, nästan som att stå i ett vidsträckt inre landskap utan tydliga riktmärken. Men i denna öppenhet börjar något skört visa sig. När distraktionerna faller bort får de tystare lagren av upplevelse träda fram, och det skapas plats för djupare lyssnande och inre klarhet.

När musiken vecklar ut sig blir den en spegel av detta inre landskap, en mjuk och dimlik stillhet där formerna ännu inte är helt tydliga, men där allt ändå känns lågmält levande. Här förfinas medvetandet, och det som tidigare vilade dolt under ytan blir varsamt förnimbart.